Självförvållad svartsjuka.

Efter flykten från släktmiddan följde jag med dig ut, det händer inte så ofta längre.


Du har alltid haft så lätt för att passa in överallt, som en kameleont rör du dig bland människor och sprider skratt och glädje.

Jag brukade vara precis som du, tills allt rasade samman och lämnade kvar det jag är nu.

När jag såg henne komma mot dig så knöt det sig i min mage. Hon är spontan, glad, enkel och vacker. När hon kramade dig och jag såg hennes perfekta, fylliga kropp pressas mot dig så kändes det mest tomt.

Jag förstår varför du går ut, jag förstår att du behöver det. Jag ger dig inte vad du behöver längre, orkar inte klä mig sådär, även om jag kanske borde. Orkar inte skratta åt allas idiotiska skämt, även om det är så man gör.

Hon hälsade på mig, sa att det var länge sen sist. Jag ville sticka ut hennes ögon. Jag tror hon märkte det.

Du sa att du kände dig nöjd och ville gå hem, men jag vet att du ville stanna, bara att jag skulle gå.

Jag gick. Du kom hem klockan 5. Varför kom du ens hem?

I'm gonna get in trouble, I'm gonna start a fight..

Släktmiddag på gång. Det har aldrig gått bra hittills och utsikterna för denna gång är väl inte direkt strålande.


Jag har aldrig riktigt förstått det där med att man ska respektera de äldre. Jag respekterar alla människor, oavsett ålder, om dem förtjänar det. Men ingen bara för att de råkar ha levt fler år än andra.

Om du sitter vid matbordet med mig och häver ur dig påhittad statistik med grov rasistisk underton, som om det vore fakta, så spelar det ingen roll om du är 9 eller 90, jag kommer inte att vara tyst.

Så stoppa in löständerna och säkra stödstrumporna kärringjävel, cause it's on.

Comfortably numb

 Lyssna på låten, den är magisk

Hello?


Is there anybody in there?

Just nod if you can hear me

Is there anyone at home?



Come on, now

I hear you're feeling down

Well I can ease your pain

Get you on your feet again



Relax

I'll need some information first

Just the basic facts

Can you show me where it hurts?



There is no pain you are receding

A distant ship's smoke on the horizon

You are the only coming through in waves

Your lips move but I can't hear what you're saying



When I was a child I had a fever

My hands felt just like two balloons

Now I've got that feeling once again

I can't explain you would not understand

This is not how I am



I have become comfortably numb



I have become comfortably numb



Okay

Just a little pinprick

There'll be no more

But you may feel a little sick



Can you stand up?

I do believe it's working good

That'll keep you going through the show

Come on it's time to go



There is no pain you are receding

A distant ship's smoke on the horizon

You are the only coming through in waves

Your lips move but I can't hear what you're saying



When I was a child I caught a fleeting glimpse

Out of the corner of my eye

I turned to look but it was gone

I cannot put my finger on it now

The child is grown the dream is gone



I have become comfortably numb

Lilla du

När 15 minuter hade gått och jag fortfarande bara stod och stirrade på de prydligt uppradade matvarorna i butiken så gav jag upp och gick hem. Jag vet att jag borde försöka äta men det är svårt att hitta en anledning som är bra nog. På väg ut från Konsum satt en liten tjej på kanske 5 år och väntande på någon förälder. Hon tittade bekymrat på mig och frågade mig om jag var sjuk. Jag kunde inte svara. Här sitter en 5-åring och ser in i mitt hjärta. Jag önskar att jag fick vara henne istället.

Döva öron

Note to self: Det går inte att prata med människor i samma sits. Om inta jag orkar lyssna, varför skulle då dem orka?

Jag vet att ni är fler. Jag vet att många har det mycket värre. Jag vet att ni förstår mig då jag säger att jag inte bryr mig.




Jag vill inte ha era åsikter, det finns för många cerifierade lyssnare som inte gör någon skillnad för att det ska finnas plats för amatör-tyckare.

Det är inte det att jag inte förstår, det spelar bara ingen roll. Jag vet att det blir lättare med mediciner, lättare att fungera normalt som dom säger. Jag har inget intresse av det, om mitt liv ska gå ut på att förlama min identitet, låta den vila i koma så att illusionen av mig kan gå till jobbet, äta, betala hyran och bidra till samhället så väljer jag hellre att inte delta alls.

Det är inte sympati jag vill ha, för allt grundas i något smutsigt som i slutändan handlar mer om hur du mår med dig själv än vad som händer med andra. Ingen människa skulle orka leva om hon kände riktigt sympati.

Jag vill kunna välja mina tankar, vill kunna stänga av när dem kommer för nära, vill kunna skratta utan ansträngning, vill kunna älska som jag gjorde förr.

Jag vill be er om ursäkt, inte för att jag ljög då jag sa att jag inte bryr mig om er, allt det var sant, utan för att jag sa det istället för att bara vara tyst. Det är inte ert fel att alla mina färger har blandats ihop till en grå massa.

Ön

I mitt vaccum. Här är allt lungt och lagom, aldrig riktigt ledsen, aldrig riktigt glad.


Om jag orkade skulle jag kliva av piller-expressen. Det blir bara så ensamt då. Jag vet att jag ljuger när jag säger att jag klarar mig utan er allihopa, men jag säger det ändå, till er och till mig själv. Och jag menar det av hela mitt hjärta.