Efter flykten från släktmiddan följde jag med dig ut, det händer inte så ofta längre.
Du har alltid haft så lätt för att passa in överallt, som en kameleont rör du dig bland människor och sprider skratt och glädje.
Jag brukade vara precis som du, tills allt rasade samman och lämnade kvar det jag är nu.
När jag såg henne komma mot dig så knöt det sig i min mage. Hon är spontan, glad, enkel och vacker. När hon kramade dig och jag såg hennes perfekta, fylliga kropp pressas mot dig så kändes det mest tomt.
Jag förstår varför du går ut, jag förstår att du behöver det. Jag ger dig inte vad du behöver längre, orkar inte klä mig sådär, även om jag kanske borde. Orkar inte skratta åt allas idiotiska skämt, även om det är så man gör.
Hon hälsade på mig, sa att det var länge sen sist. Jag ville sticka ut hennes ögon. Jag tror hon märkte det.
Du sa att du kände dig nöjd och ville gå hem, men jag vet att du ville stanna, bara att jag skulle gå.
Jag gick. Du kom hem klockan 5. Varför kom du ens hem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar