Jag vet att ni är fler. Jag vet att många har det mycket värre. Jag vet att ni förstår mig då jag säger att jag inte bryr mig.




Jag vill inte ha era åsikter, det finns för många cerifierade lyssnare som inte gör någon skillnad för att det ska finnas plats för amatör-tyckare.

Det är inte det att jag inte förstår, det spelar bara ingen roll. Jag vet att det blir lättare med mediciner, lättare att fungera normalt som dom säger. Jag har inget intresse av det, om mitt liv ska gå ut på att förlama min identitet, låta den vila i koma så att illusionen av mig kan gå till jobbet, äta, betala hyran och bidra till samhället så väljer jag hellre att inte delta alls.

Det är inte sympati jag vill ha, för allt grundas i något smutsigt som i slutändan handlar mer om hur du mår med dig själv än vad som händer med andra. Ingen människa skulle orka leva om hon kände riktigt sympati.

Jag vill kunna välja mina tankar, vill kunna stänga av när dem kommer för nära, vill kunna skratta utan ansträngning, vill kunna älska som jag gjorde förr.

Jag vill be er om ursäkt, inte för att jag ljög då jag sa att jag inte bryr mig om er, allt det var sant, utan för att jag sa det istället för att bara vara tyst. Det är inte ert fel att alla mina färger har blandats ihop till en grå massa.